Hoppet försvann med urinen
BIM -1 och ett negativt CB. Nu vågar jag faktiskt inte hoppas längre. Borde aldrig ha tagit det där testet. Blir så jäkla less på att det inte tar sig. Jag vet att det inte är för sent än. Jag ska ju trots allt ha mens först i morgon, men ändå.. Försöker släppa all stress som kommer när man planerar barn, men det är inte lätt. Önskar jag kunde ta alla negativa tester med en klackspark också, men det gör ont! Så otroligt ont!
Hur gör jag med min sjukhusrädsla?
Angående min tidigare popuptanke. Ja, hur kommer jag att reagera den dagen jag verkligen har ett positivt test i min hand? Jag kommer att bli överlycklig, stressad och orolig! Med min enorma sjukhusrädsla kommer en graviditet att innebära mycket påsfrestningar för mig, men vill man ha barn är det en sak man får ta.
Jag tänker inte sitta hemma och vänta på att rädslan går över av sig självt. Det kommer den ändå aldrig att göra. Jag måste bita ihop, ta tag i det och inse att jag faktiskt kommer att klara det. Visst har jag tankar som "bara för att jag är så rädd kommer någonting att gå otroooooligt fel", men de försöker jag slå bort så gott jag kan.
Väntar mensen på onsdag, så håll nu tummarna för att den håller sig borta! Ha en bra dag allihopa!
Jag tänker inte sitta hemma och vänta på att rädslan går över av sig självt. Det kommer den ändå aldrig att göra. Jag måste bita ihop, ta tag i det och inse att jag faktiskt kommer att klara det. Visst har jag tankar som "bara för att jag är så rädd kommer någonting att gå otroooooligt fel", men de försöker jag slå bort så gott jag kan.
Väntar mensen på onsdag, så håll nu tummarna för att den håller sig borta! Ha en bra dag allihopa!
